Anna.

Jag vet att det är så patetiskt att skriva i
bloggen att jag är ledsen. Och nej, jag är
inte ledsen så jag kommer skära sönder
mina handleder, så lågt kommer jag nog
aldrig sjunka.

Men vem ska jag prata med då? Nej, just det.
Det finns ju ingen. Alltså blir det för mig att
skriva av mig lite här istället.

Crappie blir bara irriterad på mig, mina föräldrar
förstår mig inte och räknar ur mig ur familjen
mer och mer för varje dag.

Vart ska jag ta vägen då?